HoneyKid

Hejsan min lilla favoritsötsak!

Nu sitter jag hemma med Daniel och snyggrasmus och dricker lite vin, vad som händer ikväll återstår att se, men kände att jag behövde slänga iväg en liten uppdatering innan jag beger mig vidare in i kvällen.

Jag mår jättebra, livet leker och sommarlovet har äntligen klickat med mig, nu har jag mer flow än tidigare.

Kents nya album inhandlades idag, och det är onekbart att de bästa låtarna förknippas med dig, Passagerare, Glasäpplen och Minimalen påverkar mig som om jag blev frälst av en högt uppsatt gud. I vilket fall som helst, så finns du alltid inom mig.

Allt är bara så... bra.
Förutom att du inte är här såklart, vilket suger hästkuk, för oavsett vad jag gör, oavsett vilken situation jag befinner mig i så vet jag, att allt hade varit bättre med dig. För nu, när jag förstått hur mycket, sjukt mycket, jag tänker på dig, så vet jag, att du är inte bara en del av mitt liv. Du är en del av mig.

Innan jag blir för sentimental och blir tårögd:
Jag saknar dig, riktigt mycket. Du är min älskling, du är min favoritpralin i chokladasken.

I can't go a minute without your love.
<3 <3 <3

God kväll allihopa!

Nyligen när jag i godan ro skulle sätta upp en ny affisch jag plockat ned från stan så upptäckte jag ett problem.
Jag hade för lite kludd.
Lösning: Leta efter nytt kludd.
Tror ni att jag hittade något kludd? Svar: Nej.

Jag sprang runt i lägenheten som en galning och letade på alla potensiella ställen (och icke-potensiella som exempelvis Dvdskåpet, bakom element, i tändsticksaskar och den delen av kylen där man förvarar kylklampar) som rimligtvis borde ha kludd.

Fråga 1: Var är en bra plats att förvara kludd på?

När jag efter om och men lyckats muta min 11åriga granne med en påse polkagrisar så fick jag tillslut en halv matsked kludd från hans Bionicle-poster som satt på hans sovrumsdörr. Innerst inne skrek jag av lycka, utsidan utstrålade en tacksam kaxighet, precis som min opubertala granne.

Inne i mitt rum, under affisch uppsättningen så kunde jag inte sluta fundera på kluddmysteriet.
Varför hade vi inget kludd hemma?
När jag tänker tillbaka på min ungdom, eller ja.. den tiden jag plockade upp en postit, klippte i två delar och satte upp på min vägg (med kludd ofc), så minns jag den tiden som att jag alltid hade kludd omkring mig.

Fråga 2: What the hell har hänt med allt kludd?
Fråga 3: Kan man ens köpa kludd nowadays?

Mamma hade en pysselhylla i en sekretär som stod i vardagsrummet, där fanns det alltid minst tre förpackningar kludd.
Alla lärare på min lågstadieskola satte ju förfan upp varenda lilla teckning med kludd, allt "kreativt" som eleverna gjorde skulle mot all förmodan upp på väggen. Iofs var färgen på väggen inte särskilt tilltalande, rosa-gul-aktig, men fortfarande, varenda jävla teckning. Skulle inte förvåna mig om lågstadielärare har utvecklat en kluddallergi tills den dagen de går i pension.
Men, mitt bästa kluddminne från min barndom, är ändå min egen kluddboll. Den var lika stor som en knytnäve (tja, en 9årings knytnäve iaf) och jag älskade den mer än allt annat klet i mitt rum.

Fråga 4: Vad är ditt bästa Kluddminne?

Ja, nu är affischen uppe.

Jag gillar:

- Att bada fötterna en söndagkväll.
- Att lyssna på poddradio typ dethär: http://sverigesradio.se/sida/laddaner.aspx?programid=3739
- Att börja mina meningar med: Min pojkvän.../Jo men nu har jag ju pojkvän och..../Amenduvet min kille?/Sedan jag blev tillsammans med min boifriend så har...
- Små små klädnypor
- Mitt nya Accesskort

På senaste tiden har jag känt mig riktig tråkig. Inte bara det att jag har tråkigt, utan att jag blivit tråkig som person.

Skolan håller på att ta slut, det har förmodligen bidragit till mindre att göra om dagarna, men också att jag inte åker till skolan, träffar mina vänner och sen hittar på något direkt efter skolan. Senaste veckorna har varit helt utan flow. Saker och ting klickar inte lika rätt och när jag vaknar upp klockan elva en tisdag och inser att jag inte har några planer för dagen, så känns det som om jag blivit en döende arbetslös kärring.

Däremot är jag fortfarande lika lycklig som den dagen jag skrev mitt endorfinkickade tacktal till livet, det är jag. Men som sagt, jag har blivit tråkig som person.
  För två veckor sedan började jag läsa. Nu är jag inne på min tredje bok. Låter inte det riktigt nördigt? Och nördar är nog inte de mest sociala typerna så vitt jag vet.

Det var ett riktigt bra tag sen jag var ute på krogen, den senaste crazydoodle-party-maniacen jag hade var gaykryssningen som var för hela en och en halv månad sedan. Druckit har jag, men inte på partyparty-tillfällen.

Vad är det egentligen som hänt med mig? Med flummiga, lullilulliga, partypeppade, översociala och ständigt-upptagen-Hannes. 

          Kicken, var är den?
          Kicken, vart tog den vägen?

Yo dawgs!

Kom precis hem efter en underbar champagnepicnic med Rickard och Hampus. Självklart så är jag inte packad, men det var riktigt härligt att dricka fin champagne med fint folk och äta (relativt) fina frukter. (Det var mängder av dem)

Nu återstår inte mycket mer än att önska er en god natt med ett löfte om att bilder från denna kväll kommer upp imorgon. Nattinatt på er!

Hejsan alla mina små havregryn!
Som ni ser är sidan under konstruktion men självklart kommer lilla jag och blogga under ombyggnadsperioden. Och nej, det är inte grannens polacker som renoverar sidan, så detta kommer varken låta eller ta lång tid, I promise!

Imorse vaknade jag nog av det mest idylliska man kan vakna till - Solsken och fågelkvitter. Dock så hade fågelkvittret lite inblandade inslag från skitungarna till dagisbarn som måste sjunga högt och falskt så fort de ska ta en skogsmullepromenad eller vad det nu kallas för. 
   Det som dock facinierar mig mest är att dagisfröknarna oftast sjunger mycket högre än alla dagisbarn, stackars medelålserskvinnor som inte märker detta. Kan det möjligtvis vara de krossade artistdrömmarna som fick gå ut över den lilla barnaskaran?

okej okej okej okej.... VEM FAN HAR GJORT DETHÄR?