HoneyKid

Hejsan mänskligheten.

Nu ikväll har jag gått och funderat på både det ena och det andra. Spanat in och reflekterat lite över mina vänners liv. Och vet ni vad, jag hatar att ni faktiskt har ett liv. Nej, kanske inte hatar direkt... snarare avundsjuka.
En vän lever det galna singellivet och festar nätterna långa. En annan jobbar arslet av sig och en tredje verkar ständigt ha fullt upp med hennes fashionista-life style. Många vänner reser iväg ofta, ibland inom Sverige, ibland utanför, ibland med vänner och ibland med familjen.

När sommaren är slut och allt är back to basic again, så kommer det bli som min semester. När jag vet att de flesta har skola under dagarna, jobbar enstaka kvällar, men är lediga på eftermiddagar och kvällar.

Min sommar känns helt instabil. Jag frågade mig själv tidigare idag vad det bästa med den här sommaren har varit.
Jag kom inte på någonting. Vet inte ens hur alla mina dagar och veckor har spenderats, däremot så minns jag mer av vad mina vänner har gjort än vad jag själv har.

Detta är inget sentimentalt som jag dikterar. Jag spelar ingen deppig musik i ett mörkt rum med tända ljus när jag skriver om detta. Det började bara som en notis men utvecklades med tiden till en åskådning.

Alla mina nära, jag vet vart jag har er,
men jag vet inte vart jag har mig själv.