HoneyKid

Det gick verkligen helt fel igår. Det gjorde det. Jag blev full, men inte mer än vanligt.
Jag vet inte riktigt vad det var som fick Daniel att trigga igång som han gjorde, eller snarare så vet jag inte vad det var som startade upp allt. Ja, jag var ju inte helt borta, så jag vet vad hela grälet handlade om och hur vi utvecklade det. Men som sagt, jag har ingen aning om vad det var för liten gnista som orsakade denna känslomässiga brand.

Det som gjorde mig så panikslagen var att Daniel tog för mycket kontroll över situationen, han ringde min mamma och oroade henne i onödan. Mamma vet ju hur tighta jag och Daniel är så hon förstod också hur vi kunde vända det mot varandra. Och alla ni vet, jag kan göra otroligt dumma saker, tänja alla gränser och vända på alla argument, men oavsett vad jag än gör, skulle jag aldrig vilja oroa min mamma i onödan.

När jag hamnar i ett gräl, en konflikt eller liknande, som är för känslomässigt laddat så blir jag elak. Jag säger saker jag inte menar, jag försöker få min "motståndare" att bli ledsen. För jag vet att det är det enda sättet jag kan överleva i en sådan situation.

Däremot blir jag aldrig så elak om jag inte blivit ledsen innan. Först blev jag förvirrad, sen blev jag sårad och upprörd. Men det är när jag samlat ihop allt det som jag blir riktig elak. Det är egentligen lite obehagligt att se mig själv sådär.

Alla människor som jag bråkat med, som jag har märkt att "här slutar våran vänskap", alla de break-ups har varit likadana. Jag har inte varit den som börjat, eller snarare så är det inte jag som föredrar att förstora upp en mindre tvist, till något som helt plötsligt handlar om hela ens vänskap, förstår ni hur jag menar? Jag vill verkligen inte avsluta relationer med människor i första hand. Alla de vänskaper som har fått ett dramatiskt avslut, istället för att bara att relationen tynar bort, alla de vänskaper har varit likadana.

Han/hon blir upprörda och börjar diskutera och förstora problemet, sedan så blir jag ledsen, jag sitter och håller händerna för ansiktet medans mina tårar rinner ned för kinderna, jag är så förvirrad eftersom allt det som händer är för overkligt och osannolikt för att hända. Sen kommer elakheten, jag säger saker om personer som verkligen är för elakt för att ens tänkas. Kommenterar folks utseende, relationsstatus, familjeproblem, ekonomiska situationer osv.

Sen efteråt, så inser jag, som jag egenltigen har förstått under hela konflikten, hur dumt allt var. Jag tänker aldrig ta på mig mer ansvar än någon annan, eftersom det krävs två sidor av allt. Men jag har tillräckligt med förstånd för att kunna säga att vi båda var ur kontroll. Vi båda sa saker som vi inte borde gjort och vi betedde oss som man inte ska bete sig. Och det är inte vettigt på något plan, att riskera, och i de flesta fall förstöra en vänskap på en kväll. En kväll på fyllan kan inte vara tillräckligt mycket för att klippa av en längre tids vänskap.