Pung Prugo
Jag nästintill skäms över att jag mer eller mindre slutat lyssna på musik. Alla dessa drygt 350 Pang Prego-poddar har spelats mer intensivt än vad Peter Lemarc Gjorde på nittiotalet. Min iPod har varit överbelastad med dessa underbara 40minutersklipp. Dock måste jag erkänna att de även hjälpt mig från alla tråkiga mornar, långa bussresor och endel kvällar som känns meningslösa. Pang Prego in my heart helt enkelt.
Dock blir det pinsamt när jag fnissar lite för högt på tvärbanan, men det är ett ytterst litet problem jämfört med detta; Jag har ju ganska hög volym är jag lyssnar på musik/Pang Prego, detta leder också till att jag inte hör när jag andas (eftersom jag inte tänker på att jag andas) (OBS: Blond Moment) Det jag vill komma till är i alla fall att jag numera håller andan allt oftare med jämna mellanrum... speciellt om jag går raskt eller går i trappor (med lurarna ofc) för jag blir så rädd över att jag andas högt och att folk ska tycka att jag är konstig. För det är väl mindre konstigt att gå upp för tre lagom långa trappor, rödsprängd i ansiktet och sedan falla ihop av syrebrist? Eller kanske inte?
Dock blir det pinsamt när jag fnissar lite för högt på tvärbanan, men det är ett ytterst litet problem jämfört med detta; Jag har ju ganska hög volym är jag lyssnar på musik/Pang Prego, detta leder också till att jag inte hör när jag andas (eftersom jag inte tänker på att jag andas) (OBS: Blond Moment) Det jag vill komma till är i alla fall att jag numera håller andan allt oftare med jämna mellanrum... speciellt om jag går raskt eller går i trappor (med lurarna ofc) för jag blir så rädd över att jag andas högt och att folk ska tycka att jag är konstig. För det är väl mindre konstigt att gå upp för tre lagom långa trappor, rödsprängd i ansiktet och sedan falla ihop av syrebrist? Eller kanske inte?
Kommentarer
Postat av: Stefan
du får akta dig för den höga volymen så du inte skadar öronen ;)
Trevlig blogg btw..
kram!
Trackback
